Ta del av historia, boktips & Vikingajul på Birka 2021
Äntligen ska vi ställa till med ett rejält julfirande på Birka igen, med god mat, skålar i öl och mjöd, eldshow och fackeltåg över gravfälten precis som på vikingatiden!
Eller, hur var det nu egentligen? Firade man jul på vikingatidens Birka? Och hur firade man den då, i så fall? I detta blogginlägg kommer du att få lära dig mer om vikingarnas jul, läsa dikt och citat, få boktips samt läsa mer om årets nyhet Vikingajul på Birka!
Vart kommer ordet jul ifrån?
Ordet ”jul” i många olika variationer är ett mycket gammalt ord, och verkat ha haft lite olika betydelser. Gemensamt dock, är att det rör sig om något som inträffar under den kalla delen av året. Julen nämns också i många olika källor från vikingatid och medeltid och gemensamt är att den förknippas med fest, öldrickande, hyllningar till gudarna och blot.
Östgoterna hade på 300-talet ordet fruma jiuleis som ord för november. På 700-talet skrev historikern Bede att den anglosaxiska kalendern innehöll vintermånaden geola eller giuli. Ordet – ýlir – finns i isländskan och betecknar månaderna kring vintersolståndet.
Ett argument för att julen var förknippad med fest är att vi lånat ut det fornnordiska ordet jul till finskan. Dels som joula (för jul) men också förmodligen till ordet juhla som helt enkelt betyder fest.
Dikten Harladkvädet – om ordet jul
Ordet jul förekommer också i Haraldskvädet (en dikt om slaget vid Havsfjord 872) från 900-talet. Då skriver skalden Torbjörn Hornklove :
”Ute skall han jul dricka
för att han ensam ska få råda,
den högsträvande fursten,
och taga upp Frejs lek.”
Julen – fruktbarhetsfest
Kvädet berättar om Harald Hårfager som var trött på ”dunfyllda vantar” och ”den varma stugan” och tar sig ut med sina män för att dricka jul, att ”taga upp Frejs lek” är det ingen som längre vet vad det innebar, men det tyder på att julen var en fruktbarhetsfest. Man drack och åt till gudarnas ära för att fira ljusets och solens återkomst och skålade med varandra – Til árs ok friðar (för god årsväxt och fred)
Så såg vikingatidens julfirande ut
Hur ett vikingatida julfirande kunde gå till nedtecknades också på 1200-talet i Heimskringla av Snorre Sturlasson. Centralt i julfirandet var enligt Snorre att det hölls gästabud där gästerna drack öl och blotade. Detta ska ursprungligen ha ägt rum vid midvinter, men senare under 900-talet flyttas firandet till samma datum som den kristna julen. Motstridiga teorier finns emellertid när under vinterhalvåret julfirandet tidigare egentligen ägde rum – i mitten av januari, vid vintersolståndet, eller vid en varierande tidpunkt beroende på månvarven.
Datum för julen ändras
Snorre Sturlasson berör det vikingatida julfirandet i flera kungasagor i verket Heimskringla, som nedtecknades kring 1230-talet. I Håkon den godes saga anger han att den kristne kungen Håkon den gode (kung av Norge 935–961) var den som flyttade datumet för julen. Tidigare hade man firat under tre dagar från ”höknatten”, som inföll på midvinter, vilket var i mitten av januari. Efter kungens reform var julen fortfarande en hednisk högtid, men början på firandet låg nu på samma dag som de kristna firade sin motsvarighet. Snorre berättar att:
”då skulle var och en hålla dryckeslag på en ”mäle” (en gammal måttenhet) malt eller också böta samt hålla heligt, så länge ölet varade.”
Julen – en offermåltid
Julen var enligt Snorre en av flera årliga högtider som firades genom ett blot. Detta var en gemensam offermåltid som organiserades av en hövding, som var en världslig makthavare men också hade en religiös funktion som innehavare av ett hov där han anordnade dessa gästabud. Måltiden föregicks av en rituell slakt av de djur som skulle ätas.
I Håkon den godes saga beskriver Snorre hur ett julfirande gick till hos jarlen på Lade:
” Det var gammal sed, att då offer skulle anställas, skulle alla bönderna komma till det ställe där templet var beläget och föra dit sina förråd, som de skulle hava medan gästabudet pågick. Vid det gästabudet skulle alla män ha öl; det slaktades också alla slags småboskap och hästar. Det blod som man fick därav kallades »hlaut», och »hlautbollar» kallades de kärl som blodet förvarades i. Med »hlauttenarna», som liknade kvastar, skulle man rödfärga altarena och templets väggar utan och innan och stänka blodet på folket; men köttet skulle man koka till att undfägna de närvarande med. Eldar skulle brinna midt på golvet i templet och kittlar hängas däröver; man skulle bära bägarna rundt omkring elden, men den som gjorde gästabudet och var hövding, skulle signa bägaren och all offermaten, först Odens bägare — den skulle man dricka för seger och makt åt sin konung —, sedan Njords bägare och Frös bägare för god årsväxt och fred. Många plägade på den tiden att därnäst dricka Brages bägare; man drack också skålar för sina högsatta fränder, det kallades minnesskålar.”
Enligt Ynglingasagan, den inledande sagan i Heimskringla, förordade Oden att offer skulle ske vid vinterns början för årsväxten, vid midvintern för god gröda och vid sommarens början för seger i strid. Samma text nämner också kort att Uppsala ska ha stått värd för stora offerfester vid midvinter med många kungar närvarande.
Olav den Heliges saga – julgille hos släktingar
I Olav den Heliges saga fortsätter Snorre med sina berättelser om julfirandet, och nu förflyttas vi från Norge och Uppland till Jämtland.
Dit reste en man som hette Torodd med elva män för att försöka få jämtlänningarna att betala skatt till den norske kungen i stället för till sveakungen. De blev mottagna av hövdingen Torar som ger dem boende på sex av sina gårdar, två man får övernatta på varje gård. Torodd hamnar på en gård där de firar ett stort julgille och höll dryckeslag och det var många bönder i den byn som var med och drack. När de firat halva julen ett tag så skulle en annan släkting ta hand om den andra halvan av julen – så att resa runt mellan släktingar på julen är inget nytt. De drack, åt, festade och genomförde ”mannafruðr” (jämförde sin manbarhet i strid).
Julens gudar enligt Orkneyinga saga
En okänd författare skriver på 1200-talet i Orkneyinga saga, att småkungariket Kvänland offrade årligen till Torre (som tolkats som guden Tor) mitt i vintern. Julens speciella gud skulle kunna vara Oden, som nämns i flera av sagorna och namnet Jólnir är ett Odens många namn och knutet till julen, men även gudarna Frej, Njord, Brage och Tor nämns, så julen var en viktig religiös fest för att blidka gudarna och få bra skördar, lycka och medgång det kommande året, men säkert också ett bra tillfälle att få träffa nära och kära och festa loss lite mitt under den mörkaste, kallaste och tråkigaste perioden av året. Så visst firade man jul i vikingatidens Birka!
Lär dig mer om Vikingarnas jul – boktips
Väckte det här din nyfikenhet och du vill veta mer tipsar jag om att läsa, Stora julboken av Jan-Öjvind Swahn, Blot – Tro och offer i det förkristna Norden av Britt-Marie Näsström och Snorre Strulassons sagor som finns utgivna i flera olika verk, det är också från dessa källor jag hittat inspiration till denna lilla text.
Vikingajul på Birka – 8 till 11 december
Varmt välkommen att fira Vikingajul på Birka med oss. Det innebär en helkväll som inleds med båtresa från Klara Mälarstrand. Ombord på båten serveras den kalla delen av julbordets serveringar – sill och lax i olika variationer samt kallskuret. Framme på Birka får du följa med på en guidad fackelpromenad genom fornlämningsområdet, vikingabyn och museet. Väl tillbaka bjuds det på äppelmjöd under tiden som du avnjuter en fantastisk eldshow. Efter showen är det dags att äta julbordets varma rätter och desserter som serveras i Restaurang Särimner på Birka. Efter avslutat julbord fortsätter festen tillbaka mot Stockholm.
Pris per person: 1350:- inklusive båtresa, julbord, fackelpromenad, eldshow & gyckelunderhållning
Til árs ok friðar och välkomna!
Veronica Björkman
Destinationschef Birka vikingastaden
